Många fascineras av undervattensvärlden. Att upptäcka ett vrak, att simma bland vackra koraller och färgsprakande fiskar, eller bara att kunna röra sig i ytterligare en dimension. Att sväva fritt omgiven av vatten och kunna röra sig obehindrat i alla riktningar. Men hur är det, kan vem som börja dyka? Svaret på frågan är ja, nästan. Medicinskt sett finns det två sjukdomstillstånd som gör att en person inte bör dyka. Dessutom finns det fyra riskkategorier. De som ingår i någon av riskkategorierna kan dyka, men bör göra det på ett mera restriktivt sätt.
Allt beror på andninsgasen
Det finns tekniskt orsakade problem, som att Syrgasläcka var orsaken bakom dykarsjuka, men här tittar vi på de medicinska orsakerna till att man bör avstå från dykning. De allvarligaste problemen som kan uppstå vid dykning beror av andningsgasens kompression och efterföljande expansion, samt kroppens upptagning av gasen i vävnaderna. En del människor har en försvagning i lungväggarna, dessa bör inte dyka, då de sämre klarar gasens expansion och därmed kan råka ut för en dödlig olycka. Vissa människor har ett hjärtfel som består av ett hål mellan kamrarna. Detta medför att gasen inte vädras ut lika snabbt. Dessa bör inte heller dyka då de lättare råkar ut för dykarsjuka.
De fyra riskgrupperna
Alla dyktabeller har sin grund i tester gjorda på unga friska män. Sedan har högre eller lägre säkerhetsmarginaler lagts in. Det finns fyra ”riskgrupper” som tabellerna inte är helt anpassade för. Dessa är, kvinnor, äldre, kraftigt överviktiga samt de med ett fysiskt handikapp (till exempel en amputerad kroppsdel). Kvinnor ingår därför att de har mer underhudsfett än män, vilket gör att det tar längre tid för kvinnor att vädra ut gas ur vävnaderna. Detsamma gäller överviktiga. Äldre och handikappade ingår på grund av försämrad blodcirkulation, vilket ger samma effekt. Tillhör man någon av dessa grupper bör man inte maximera sin dyktid eller sitt dykdjup, utan i stället göra något kortare och/eller grundare dyk.